Dramatiskt

Haha, här står jag och Petra redo hemma på trappen för att bege oss till The Brown Field Airport, där Pacific Coast Sky Dive utgår ifrån. Laddade till tusen var vi!

Det bästa med USA är att alla amerikaner är så förbaskat hjälpsamma så när vi skulle ta oss till flygplatsen, som ligger precis vid Mexico var vi tvugna att åka buss och tåg i ca en och en halv timme för att ta oss dit. För att försäkra oss om vägen ringde jag till företaget för att checka en sista gång. Då erbjöd sig ägaren av hela skiten att komma och hämta oss i Pacific Beach och köra oss ut itsället. Så tjugo minuter senare hämtade han upp oss och vi drog iväg. Det roliga här är att efter att man har suttit tillsammans med en amerikan i en bil i fem minuter känns det som att man känner varandra.

Ägaren hette Andy och hade hoppat över 12.500 gånger, vilket kändes lugnande.

Väl på plats vid flygplatsen fick vi börja med att fylla i ett jäkla häfte med papper, som mer eller mindre gick ut på att de inte tog ansvar för något ifall att vi skulle dö eller få skador. Vi skrev glatt på och var vid det här laget SUPERtaggade! Både jag och Petra bestämde oss för att köpa videofilmning till hoppet så vi fick även välja tre låtar till den färdiga videon.

Här sitter vi tillsammans med andra förväntansfulla människor som också skulle hoppa. Vi satt och snackade en del med en kille från Schweiz som också skulle hoppa och när det väl var hans tur så visade det sig att vinden hade börjat bli starkare än förut och att de inte ville riskera att åka upp. Själva hoppet i sig skulle inte vara några problem men att landa var bra mycket svårare när det är blåsigt ute. Så vi insåg ganska snabbt att det hela skulle bli förskjutet ett par timmar.

Jag och Petra aktiverade oss med att spela pingis och efter en stund såg hela crewet ganska uppgivna ut, vi beslutade i alla fall att vänta en stund till och satt alla tillsammans och kollade på film och köpte mat från Subway. Den var ganska sjukt att sitta där i ett gammal flygplansgarage och kolla på film samtidigt som man väntade på att få hoppa och nervositeten steg. Jag som inte har några problem att somna någonstans sov en stund i soffan och sen bestämde vi oss för att komma tillbaka dagen efter istället. Vi blev erbjudna en tid klockan 7 på morgonen, så den tog vi.

Min familj hade ju redan listat ut vad jag skulle göra så det kändes så jäkla fattigt när det inte blev av. Speciellt eftersom att vi redan hunnit posta bilder på instagram och sådär. Men eftersom mamma var rasande och hotade med att inte ta med mina grejer från Sverige nu när de kommer vågade jag inte säga att vi fått en ny tid. Utan jag lurade istället dem och sa att vi fick pengarna tillbaka och skulle få boka en ny tid senare. Och att jag nog inte var så sugen på det. Mamma var nöjd. Ovetande.

Efter en natts sömn och ny uppladning blev vi åter igen hämtade av företaget, denna gång av Rosie, Andys fru. Med sig i bilen hade hon deras tre år gamla son, Nathan som käkade klubba till frukost för att inte gnälla. Klockan var ju trots allt bara halv sju. I bilen påväg ut berättade Rosie lite om sig själv, hon hatar adrenalin och har bara hoppat en gång, dock älskar hon shopping och finner adrenalinet via bra fynd. Snacka om kontraster. Hon tipsade även om hur vi skulle lyckas få jobb här i USA trots att vi bara har student visum och vilka de bästa sätten att få stanna i USA var. Det vill säga att gifta sig med en kille inom militären, just för att de har sådana fantastiska förmåner. 

Efter denna livslektion kom vi fram till flygplatsen igen. Och denna gång gick alltid väldigt fort. Alla papper och grejer var ju redan klara så det vara bara till att hoppa i selen och sen var det klart.

Här står jag redo framför vårt lilla, lilla plan med min instruktör Lukas.

Petra och jag chillar lite på fältet innan vi får kliva in i planet.

Petras instruktör var en riktigt allan. Han var nog mellan 45-50 och hade ägnat sitt liv åt sky diving, that's it!

Såhär i efterhand kan jag meddela att jag är glad att vi inte kunde hoppa dagen innan eftersom att vi fick möjligheten att göra det i soluppgången. Vi var de första på tre år som fick göra det och utsikten var helt MAGISK!

Så här små var planen man åkte upp med och vi var fem pers som satt i dem. Vi stod här och väntade då det saknades något i planet. Minns inte riktigt vad men det hade något med bränslet att göra. Jag bestämde mig för att inte lyssna för jag ville inte höra om något var fel så att vi inte skulle kunna hoppa denna gång heller. Det lite lustiga var att vi träffade ju piloten från dagen innan när vi var där och på kvällen hade han sagt upp sig för att han fått ett annat jobb. Så de hade i sista minut fått tag i en inhoppare. Inhopparen visade sig bara ha ett studentcertifikat, men eftersom att vi flög inom skolans område var det tydligen lugnt.

Jag har inte en aning om det var sant eller inte för de skojade med oss hela tiden och försökte skrämma upp oss. Dock tror jag faktiskt att det var sant. 

På plats inne i planet. 

Här satt vi helt enkelt, rätt och och ned. Vi satt inte fast i varken planet eller i instruktörerna och under hela flygturen var dörren öppen.

Här har ni San Diegos kustremsa i soluppgången. Ni anar inte hur maffigt det var att se.

Här ser ni hur jag sitter med foten precis vid dörren. Vi det här laget var vid uppe på ca 3000 m höjd och skulle upp ytterligare ett par hundra meter innan det var dags att slänga sig ut.

Petra känner sig redo. Smilisen på plats för att liva upp alla de passagerare som freakar ut och börjar gråta. Vi klarade oss ifrån det dramat och satt och skrattade mest hela vägen.

Här börjar Lukas spänna fast mig i honom och det var här det började kännas på riktigt att det snart var dags.

Det var ett ständigt tjatande om döden (på skämts alltså) och när Petra blir filmad av sin snubbe säger hon något i stil med "I'm not going to die with a long haired man". 

Efter det här gick allting väldigt fort. Från ingenstans säger den Petras gubba att det är dags och så helt plötsligt sitter de med benen ut genom dörren. Att se Petra lämna planet var det läskigaste med hela upplevelsen. 

Inte långt efter var det min tur. Det tog nog max 15 sekunder efter Petras hopp så satt jag där i dörröppningen. Så jäkla maxad känsla kan jag lova!

Sen var det bara att slänga sig ut. Man hade liksom inte så mycket val eftersom att man satt fast i varandra. Inte för att jag direkt tvekade, var så otroligt laddad.

I fyrtio sekunder svävade man fritt i luften utan minsta motstånd. Det var bland det häftigaste jag har gjort!

När fallskärmen väl löstes ut var det bara att chilla omkring där uppe i luften. Man fick själv styra och vi snurrade omkring som bara den.

Det var först när vi landar som man kände hur utmattad man var i kroppen. Ni ser ju hur jag typ ligger i Lukas knä. Haha. Öronen tog en del stryk också, hörde knappt någonting men jag hade inte ont. Eller så var jag så hög på adrenalinet att jag inte kände det.

I alla fall. Det var MAGISKT! Så otroligt roligt. Och faktiskt inte alls så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Efter att nu ha testat både Bungy Jump och Sky Diving så kan jag meddela att det är två vitt skilda upplevelser och det är värt att testa båda, och det går inte riktigt att jämföra de med varandra.