Mexico på tre timmar

När klockan slog ett igår (måndag) var jag färdig med skolan och redo för att dra på en avstickare till Mexico. Trots långa varnande diskussioner med farsan innan jag lämnade Sverige där jag lovade att absolut inte åka till Mexico tog det ca en halv minut att tacka ja till erbjudandet att följa med när Henrik och Ellen frågade. Jag tänkte väl att, kan de så är det väl lika farligt för de som för mig.

Mexicanska gränsen ligger ca 30 minuters bilfärd från San Diego så vi var på plats, parkerade bilen och strosade över gränsen strax innan två. Gränsen som övrigt när man skulle in i Mexico inte var speciellt överbevakad, snarare inte bevakad alls. Det var bara att traska igenom snurrorna bakom oss på bilden ovan. 

Vi tog en taxi vi gränsen för att ta oss in till city i Tijuana. Det som förvånade mest och först var hur jäkla skitigt det blev så fort man passerat gränsen. Plus att inte en enda människa (med undantag från taxichaffisarna) pratade engelska.

Dagens mexicomission nr1. blev ju såklart att hitta första bästa bar. Dragón Rojo låg tvärs över gatan. Och tre olika tequila fanns till fogande i baren.

Turisterna redo med bartenderns val av tequila. Salt, en stadig 6a och så lime.

Mumma. Det gick ner lättare än väntat. Tro mig, mexicansk (riktig) tequila var fasen gott. Inte alls så sträv stickigt stark som hemma.

Mexicomisson nr.2 - Att käka lite mexikansk mat. På El Abuelo lyckades vi på knacklig spanska beställa in varsin quesadilla. 

 

Ni ska inte tro att mexarna är några dumma jävlar, titta bara vilken effektiv lösning med disken. Med ett fåtal tallrikar men desto fler plastpåsar att stoppa tallrikarna i tyckte vi att det kändes både effektivt och ekonomiskt att de bara kunde slänga plasten och sätta på ny. Snabbt och enkelt!

Efter lite mat i magen började sökandet efter vykort och frimärken. Jag tänkte nämligen att jag skulle knäppa pappa på näsan med att skicka hem ett vykort från Mexico. Jag skrev något i stil med "In your face pappa, jag är i Mexico. Puss på dig farsgubben." 

Det underligga med posten i Tijuana var att de hade ett postkontor, åt helvete utanför stan. Så efter en lång promenad och x antal stop för att få vägledning hittade vi till slut till Correos de México. Tror att vi hade tur, med tanke på att vi gick på magkänsla och en förklaring som förstods av oss med halvtaskiga spanska-kunskaper. 

Vi insåg ju att vi inte kunde lämna mexico utan att ha ätit en tacos, så dagens andra matstop blev på Taconazo där en fet, svettig mexare stod mitt i köket och tillagade maten. Snabba som bara den var dem i alla fall och rött jamaicansk vatten (typ som svartvinbärs saft) fick man också.

Till höger om oss på bilden ovan ser ni köttet som också hängde lite käckt vid ingången, mottagligt för kryddning av avgaserna utanför. Coca-Colabacken användes som ett extra steg för den lille gubben så att han kunde nå ananasen som var den sista finishingen på tacosarna. 

Trots den kanske inte allt för lockande synen var det väldigt gott. Och precis som förväntat så är det ju inte riktig tacos man får för sig att man äter hemma i Sverige ibland. Det är något annorlunda.

Mätta på tacos visade sig vi vara ganska mätta på Mexico överhuvudtaget så vi bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till gränsen. Eftersom vart och varannat gathörn ser likadant ut så tappade jag bort mig ganska fort och det här med vädersträcken är ju, ärligt talat, inte min starkaste sida. Men taxichauffören hade koll, på både det ena och det andra. Väl i bilen passade han på att tipsa om en gata som jag oturligt nog (eller kanske turligt, förästen) inte minns namnet på. Men det var i alla fall den gata i Tijuana där man lättast fick tag i det vackraste och bästa hororna i stan. Han tipsade Henke om de från Hong Kong och själv ägde han fyra stycken asiatiska flickor. Man kan väl säga att han faktiskt var den första service minded - inriktade mexicanare som vi träffade.

Den andra haffade oss innan alla ens hade hunnit stiga ut ut taxin. Vi blev nämligen avsläppta precis vid gränskontrollens kös slut. Kön visade sig vara något längre än vad vi trott, närmare bestämt analyserad till att ta två timmar dagen till ära. Men den lilla gubben som haffade oss lockade med "no no, not two hours. I will make it ten minutes, si si vale vale bien!" Hmm.. tänkte vi. - Men okej då!

Vi promenerade förbi hela kön och slussades in (något odiskret) i kön med ca tio minuters väntetid kvar mot 15 dollar. Lätt värt 5 dollar för det. Sen var det bara att vänta på sin tur på att få passet och visumet kontrollerat. Ellen började, och gled smidigt igenom. Sen var det min tur. Och som vanligt så skiter det sig lite för mig. Den här gången kunde jag tydligen inte bara gå igenom för de var tvungna att kolla om jag verkligen var inskriven på skolan som mitt I-20 och visa intygar på. Henke slank också förbi så de fick stå utanför och vänta. Efter ca 20 minuter kunde de konstatera att jag inte var någon knarklangare eller mexicanska som försökte att illegalt ta mig in i USA. 

Så, det var dagen relativt sammanfattat. En upplevelse, men nu är det gjort och jag vet i fasen om det är värt att åka tillbaka. (Jag skojar bara pappa, jag lovar att jag inte ska åka dit igen!) Jag tror i och för sig att det hade varit annorlunda att vara där kvällstid, för vi var ju trots allt tillbaka i USA vid 5-snåret. Och då menar jag att det inte kändes så farligt som alla har påstått men jag kan föreställa mig hur det är att vara där när det börjar mörkna. Jag hade heller aldrig åkt dit med bara tjejkompisar. För så fort vi kom in i stan så började män ropa till Henrik "You're a lucky man, you have two señoritas". Och trots att vi missade den "bästa" gatan, så såg vi att utbudet på prostituerade var ganska bra. Helt enkelt kanske inte den bästa miljön för ett gäng tjejer.